Facebook

torsdag 26 juni 2014

Att hitta tillbaka....

Jag tänker inte be om ursäkt. Jag tänker inte heller be om syndernas förlåtelse. Jag tänker inte. Jag tänker. Jag är. Alltså finns jag. Och just nu finns jag lite mer än vanligt. Jag känner mig nästan lite pånyttfödd. "Hur då?" kanske ni undrar. "Jag vet inte!" svarar jag. Efter att ha jobbat stenhårt i mer än ett år och lagt mer eller mindre allt annat åt sidan känner jag att skrivklådan börjar komma tillbaka och det har många orsaker.
Ni som följt mig under min tid i bloggosfären vet att jag varit ganska tyst under året som gått. Mitt ordförandeskap har inneburit lite mer än vad jag tänkt från början. Kanske för att jag valt att lägga ribban högt. Kanske för att jag valt att inte ge mig i en process av förändring. Kanske för att jag tror att vi som parti måste hitta tillbaka till rötterna igen och aktivera alla de krafter som sympatiserar med oss och som delar våra grundläggande värderingar.

Mest av allt tror jag på att vi kan förändra. Om vi vill. Men vi måste hitta nya vägar för att nå fler. Om inte Muhammed kommer till berget så måste berget.... Och så är det. Idag är det inte så enkelt att man kan skicka en insändare till tidningarna och tro på att opinionen svänger. Man kan inte heller bara förlita sig i den inneboende kraft som finns i sociala medier. Vi måste hitta en bra kombination för att inte bara nå ut, utan även kommunicera med väljarna och medborgarna. Vi måste hitta beröringspunkter för de som väljer att inte engagera sig politiskt men som ändå vill göra sin röst hörd, även utanför vallokalerna. Vi måste hitta de unga så att de inte kanaliserar sitt engagemang genom att vara motkraft till samhällets konstruktion. Vi måste hitta de som vanligtvis är tysta. Vi måste vara en röst för de som saknar ord. Vi måste.



Och i alla dessa "måsten" har min skrivkramp tenderat att öka. Jag har sett, känt och förstått att mitt ledarskap är viktigt för många, även utanför politiken. Och med insikten om detta har jag fått kramp i hjärnan. Eller rättare sagt har väl kopplingen mellan fingrarna och de vitala delarna i huvudet mer eller mindre slutat fungera. Och i takt med att mötena har avlöst varandra på kvällarna har krampen tilltagit. Men orden finns kvar. Och vreden över att se vårt samhälle säljas ut och Sveriges befolkning har blivit kunder i stället för medborgare på marknader där vi bjuder ut allt ifrån skolor och elnät till svårt sjuka och kollektivtrafik.
Så nu.... när saker och ting börjar lägga sig och mitt interna arbete börja ge frukt återkommer lusten att skriva. Och kanalisera. Som av en händelse just innan Almedalsveckan vilket jag kom att tänka på precis. Här är det Almedalsveckor alltid. Röda sådana. Utan inslag av bruna åsikter och kyrkklockors ringande.

Jag hoppas du vill följa med. Nu åker vi! Tack för att du vill följa med på resan!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar