Facebook

onsdag 18 september 2013

När en låga släcks, eller "Vackra sång, du koltrast i mörkret. Vem har du som väntar någonstans?"

För lite mer än ett dygn sedan släcktes ett ljus. En av våra duktigaste ordkonstnärer som kunde måla upp och formulera sina känslor och vardagen på ett sätt som om man stod inne i en tavla fick till sist ge upp. Jag och säkert många med mig har följt hans blogg och hoppats på att det trots allt skulle bli ett lyckligt slut, för så är det ju i filmens värld. En historia slutar alltid lyckligt. Inte med att unga människor dör och absolut inte så talangfulla och insiktsfulla som Kristian var.


Du berörde mig som få Kristian. Ditt sätt att skriva orden likt penseldrag var unika. Jag njöt varje sekund jag läste din blogg och hade förmånen att följa dig under din resa under ett knappt år. Det märkliga är att det började med att en kollega som blev akut sjuk hittade din blogg under sin sjukdomsvistelse och tipsade mig om den. Det var inte många rader jag behövde läsa för att jag skulle bli fast. Det hela slutade med att jag mejlade och bad om att få länka från min blogg till "I kroppen min" , den blogg där man kunde följa Kristians liv, historier och uppgörelser med det förflutna och det som oundvikligt komma skulle. Idag är jag glad och lite stolt att jag vågade fråga. Länken ligger kvar och kommer att finnas där som en påminnelse om att inget är för evigt.


Så i morse när jag satt och läste mitt flöde förstod jag att det var slut. Ett  par tårar föll på min kind. Lite knäppt är det allt med tanke på att vi aldrig träffades. Men vi hördes ändå av; jag och Malin låg på sängen i somras och lyssnade på ditt "sommar i P1". Att det är något av de mest spelade programmen förvånar mig inte. Vi är svältfödda på vackert språk och både din bok och blogg är fulla av det samma.

Dagens människa hastar runt utan att andas och reflektera och tror att man är odödlig och att man är sin egen lilla ö här i livet. Under den dryga timmen du var i våra liv genom radion, så stannade tiden och plötsligt blev vi lyssnare kollektivt medvetna om att det faktiskt finns ett liv där bortom alla måsten. Ett liv där vi måste sätta värde på allt som inte är materiellt (läs gärna Kristians eget inlägg i samhällsdebatten här). Ett liv där vi måste måna om och ta vara på varandra, vara ärliga mot oss själva och vår omgivning och uppskatta, vårda och inte ta allt för givet!

Kristian hann inte fylla 30, men han fyllde mig med sina ord. Tack Kristian- du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt röda sossehjärta! Du saknas oss! Och vad ni än gör; läs hans blogg. Låt er beröras och låt allt stanna upp, om så för bara en stund, det är en emotionell investering i dig själv. Länk hittar du nedan.

"Så föll ett långsamt regn genom trädgården
 Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst"

 Kristian Gidlund,
 I kroppen min


  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar