Facebook

söndag 11 november 2012

När döden knackar på...

Ibland ter sig vissa dagar bli lite annorlunda än man tänkt sig. I torsdags var en sådan dag. Färdigäten och redo att gå till tåget fick lite magproblem mig att ändra riktning, klä av mig och lägga mig till sängs igen. Ännu en gång hade någon basselusk lyckats följa med frugan från jobb och hem. Och med en man vars immunsystem suger upp sånt här skit likt en tvättsvamp är det dömt att misslyckas med att hålla sig på benen....
När jag då är sådär ynklig och pjoskar (gnäller och konstrar) som mest, kommer det en statusuppdatering som fick mig att hicka till. En kollega hade fått ett akut livshotande tillstånd, vilket fick mig att bromsa upp och fundera över hur tunn den röda linjen är....

Sjuka vackert så man får ont i magen-
Oia på Santorini

Vi hade under en av Greklandssemesterns sista dagar hyrt en bil med vilken vi hade transporterat oss runt Santorini. För att kunna se den berömda solnedgången i Oia hade vi nu gått fram och tillbaka på huvudstråket för att leta upp det bästa stället att ta eventuella kort. Som vanligt var stämningen hög och vi var själv ganska högt uppe också då byn ligger på en klippavsats precis som många av de andra städerna på ön.
Mätta av intryck och trötta i fötterna satte vi oss ner för att äta. Det var inte utan utan att vi fick kolla menyerna på gatan både en och två gånger. Detta var ett av de mer turisttäta ställena vi var på och en del restauranger kunde se till att ta ganska bra betalt för saker som annars var gratis eller billiga. Hur som helst hade vi bestämt oss och alla hade beställt sin mat. Vi åt den sallad som kommit att bli standard att beställa in under semestern och under prat, skratt och i sällskap av den sjunkande kvällssolen satt vi och diskuterade dagens bravader. Efter en stund kom maten in och när all mat serverats blev det tyst alltmedan vi njöt av kökets förmågor.

En stund in i måltiden skjuter vår minsta grabb ut sin stol och reser sig. I ansiktet står ögonen i panik och vi hinner uppfatta att något inte är som det ska. Han böjer sig fram och min svägerska lyckas slå honom en gång i ryggen. Nu börjar även borden runt oss att uppfatta vad som hände och strax innan jag hunnit runt vårt eget bord hade Malin och hennes syster lyckats dra loss det köttstycke som han inte hade fått varken ner eller upp. Han andades ut blev rädd, kramade om Malin och grät. Jag grät och övriga runt bordet såg allmänt skärrade ut. Från andra bord kom det sköterskor och läkare  som alla kunde konstatera att han trots omständigheterna mådde bra. Det var till och med en läkare som ordinerade honom glass till brorsans och kusinernas förtret. Vår semester kunde tagit slut, precis då. När hans lilla sköra kropp försökte göra sig av med den långa sena som satt sig i halsen på honom.

Gångstråket i Oia... 

Under ett par sekunder ändrade sig livet. Och ändrade sig tillbaks. Fick mig att stanna upp och uppskatta vad jag har och vad som är viktigt i livet. Det är inte utan att det vattnas i ögonen när jag skriver om det, konstigt vore annars. Eller som hans bror krasst konstaterade:
"Fy vad jag blev rädd, fan ta dig om du skräms så en gång till brorsan!"... och jag kan bara hålla med. Den är tunn den där röda linjen... och lätt att glömma bort i en tid där det tenderar snurra allt fortare... Älskar er alla, bara så ni vet... man vet aldrig...och jag säger det hellre en gång för mycket! Och Thomas....krya på dig! Vi är många som tänker på dig och din familj!

4 kommentarer:

  1. Vi älskar dig med <3
    Puss och kram från Malin, Albin och Harald

    SvaraRadera
  2. Det går inte att kryssa i glad-rutan....din text berör!
    Kram
    Birgitta

    SvaraRadera
  3. Tack...en verkar funka när jag klickar. Kör på:)

    SvaraRadera
  4. Älskar dig med <3
    puss och kram svärmor

    SvaraRadera