Facebook

tisdag 6 november 2012

En underbar sommar... och lite brun..

I somras gjorde familjen slag i saken och stack iväg till den grekiska ö-världen. Efter att ha sparat och gnetat i nästan två år hade vi fått ihop så mycket pengar att vi ansåg oss ha råd att göra den största och mest utmanande resa vi någonsin gjort. Och med tanke på hur Greklands ekonomi ser ut, var det en väl genomtänkt solidarisk välgärning som vi gjorde.

Grekland.... till detta helt fantastiska mångfasetterade land anlände vi vid middagstid den 16 juni i år. Vi landade på en flygplats där man tidigare under sommaren  deltagit i en av de största strejkerna i landets historia och som stod i begrepp att återigen gå till valurnorna dagen därpå efter att det första valet slutat i ett parlamentariskt dödläge. För oss som turister var det guld värt då turismen minskat och då även priserna vilket gjorde att de stora attraktionerna inte var lika välbesökta än annars. Vi tyckte det var trångt ändå men våra referenser till detta sträcker sig möjligtvis till Ven-färjans köer.

Akropolis under renovering så att man ska kunna dra till sig fler
turister och pengar till en allt sämre ekonomi
Hur som helst gjorde vi Aten på två dagar. Vi såg alla de stora sevärdheterna; Akropolis, gamla stan. Nationalhistoriska/arkeologiska musee´t samt den helt fantastiska stadsparken. Överallt kunde man dock känna att vibbarna inte var helt bra. Det kändes... moll. Vad jag förstått tidigare har grekerna lyckats ta sig igenom en massa elände där framförallt andra världskriget satt djupa spår. Trots detta har bilden av den "sorglöse" greken satt sig i alla fall i mitt undermedvetna och kontrasten till denna var ganska stor. Innan vi lämnade Aten fick vi se hur man mobiliserade staden inför ett kommande oönskat valresultat och i mina ögon sett blev det ett ganska tråkigt sådant som smög sig på allteftersom siffrorna från valstugorna började redovisas i de olika nyhetssändningarna. Demokratins vagga hade börjat färgas brun och vad som tidigare avfärdats som ett gäng välorganiserade gaphalsar hade lyckats med sin plan...

Måndagen den 18:e juni lämnade vi Aten och Pireus för att ta oss ut med båt till Kykladerna. Egentligen skulle vi ha landat på ön Milos men eftersom det blåste hamnade vi på en liten ö som heter Folegandros. På ön lärde vi känna John och hans familj som drev ett litet hotel. Till den här ön åker man om man vill ha lugn och ro...på riktigt! John gav oss fantastiska tips som vi tog med oss på resten av resan och efter nästan 5 dagar hade vi förstått att man alltid skulle se till att man fick en viss typ av kvitto (så att man såg att dem betalade skatt) och att grekerna var ganska hårt arbetande vilket satte alla våra fördomar på skam.  Exempelvis började många att arbeta redan som 13-åringar vilket då kan förklara varför man har en ganska låg pensionsålder. Dessutom var fisken ganska dyr, trots att vi var på en ö vilket förklarades med att man håller på att fiska ut beståndet vilket kan få katastrofala följder.

2 rum med a-c för 40 Euro per natt med frukost. Billigare än
så blir det inte! Kolla mer på Aegan Star! 
Självaste midsommarafton åkte vi så till Milos... Den absolut vackraste av öar jag sett. Med över 170 stränder och en natur som är fantastiskt varierad. Jag kan varmt rekommendera att hyra en av båtarna i hamnen med egen kapten. Som dessutom är guide, kock och gud-vet-allt. Det är knappast lönt att pruta för du kommer att vara mätt på både upplevelser och helt fantastisk mat. Med båtarna når man de platser kring ön dit man inte kan ta sig på annat sätt. Bland annat hamnade vi i de underjordiska grottorna och systemen som är förlagan till Pirates of the Caribean. Om jag bara skulle åka tillbaka till Grekland för att sola och bada hade jag åkt hit.

Vår absoluta favoritstrand, med skönt häng och sjukt skön
stämning. Stranden på Milos heter Fyriplaka. Bil rekommenderas!  

Vi hittade dels ett resort-hotel med en hel drös franska pensionärer till ett hyggligt pris; 50 euro per rum med frukost och eftersom vi hade två tonåringar hyrde vi tre så att alla fick en hygglig tillvaro. Bodde gjorde vi i utkanten av den lilla huvudstaden Adamas men efter någon dag förflyttade vi oss till en liten sömnig och mysig håla som hette Pollonia där vi hyrde något av de mest mysiga rummen under hela resan. Där dessutom värdinnan trots avsaknad av en stor engelsk vokabulär såg till att vi trivdes och där värden som kom ut från Aten visade sig vara mycket yngre än vi trodde från början (han kallades mister Souvlaki av värdinnan som var minst 30 år äldre).

Som hämtat ur en Star Wars- film... På med sandalerna dock!

Hur som helst. Det var billigt att bo och vi passade på att hyra bil för att hinna se så mycket som möjligt. Bra pris och lite turister var en bra kombination och efter att ha sett en massa olika stränder med alltifrån den finaste vita strand med kristallklart vatten till marängliknade marslandskap kände vi oss mogna att åka vidare i österled till Santorini.


Uteplatsen på pensionatet i Pollonia... Svårt att hitta bättre!

En lång resa skulle det visa sig. Den längsta på hela resan. Och alla ni som trodde att köerna till Ullared är en uppvisning i dålig logistik kan ställa sig på en lastkaj tillsammans med alla bilar, motorcyklar och lastbilar som ska av och på. SAMTIDIGT! Avstigningen från färjorna kändes som en landstigning från vilket krigsfartyg som helst, ofta ackompanjerat av sirener och dieselmotorer....

Vackert att åka båt på Medelhavet och kryssa fram mellan
öarna tills det blir mörkt. Då kan man lika gärna gå och
lägga sig, med risk att missa stiga av...
Hur som helst landade vi mitt i natten i kratern Santorini. Det var en ganska märklig upplevelse att åka rakt in i mitten på denna forna vulkankrater vars kanter tornade upp sig och omringade båten när vi anlände vid 3.30-tiden på morgonen. Det visade sig att vår rädsla för att inte hitta boende var obefogad trots att tiden på dygnet inte var den mest lämpliga och med facit i hand skulle vi kanske inte ha förhandsbokat stället som i efterhand visade sig vara det sämsta boendet vi haft på hela resan. Hela hamnen var full med rumsuthyrare och hotellägare och vi packades in i en buss. Under den märkligaste bussfärd jag upplevt under hela min livstid slingrade sig bussen upp från hamnen på de märkligaste serpentin-vägar  Jag tackade någon högre makt att det fortfarande var mörkt då jag är rädd att jag annars (eller någon annan i bussen) lätt skulle fått panik om man förstod vilken hårfin linje som delade båtluffarlivet i en skranglig WV-buss och oändligheten i dödsriket....

Båt på väg in i Santorini-kratern...

Santorini var väl vad vi befarat. En sjuhundans massa (amerikanska) turister, lite dyrare men också väldigt vackert. De hade väldigt goda viner och ni som gillar ekologiskt kan ju glädjas av att man på denna ö inte behöver spruta sina rankor då dem ofta ligger längs marken som osar svavel, vilket håller ohyran borta. Tyvärr hade inte Santorini samma badstrandspotential som vi mött på Milos och kanske var det det som gjorde att jag inte imponerades av varken röd eller svart lavastrand. Snarare blev jag förbannad när det brände under fötterna eller sanden prånglade sig in i sandalerna. Men visst; även för mig som nu kulturellt svält mig fanns det bot. Vi hittade en utgrävningsplats som brukar omnämnas som Greklands Pompeji. Skillnaden när den här civilisationen drabbades av vulkanens vrede var att alla verkar ha förstått vad som var i görningen och tagit rubb och stubb och stuckit. Det mest avancerade man hittat är lite urnor, någon vinpava samt lite mosaik. Punkt. Men det var en intressant upplevelse. Framförallt som sägnen säger att Star Wars- landskapet på Milos skulle kommit härifrån...

Utgrävningsplatsen.... under tak och luftkondionerat. Väl värt varje öre...
Jaha... då hade vi nästan varit hemifrån i sjutton dagar. Om vi räknar boende och resor för 3 vuxna och 1 barn (upp till 10) inklusive transfer till och från Kastrup samt flyg till Aten, hem ifrån Santorini samt båtar och boende landar vi på cirka 20.000 kronor. Mat måste vi ha oavsett om vi är hemma eller borta och frukosten förhandlade vi ofta in i priset på boendet. Vi lyckades dessutom få tvättat alla våra kläder på Milos för nio euro vilket motsvarar nästan 10 kilo. Allt vi gjorde var all-exclusive så att vi gynnade de lokala företagen och vi försökte att inte snåla med dricksen på de ställen vi bodde eller åt. Så medan övriga Europa vände Grekland ryggen sommaren 2012 (minus minst 10%) så gjorde vi tvärtom och för egen del av solidariska skäl då jag vet att främlingsfientlighet och hat gror bäst i miljöer där segregation och arbetslöshet är stor.

Bra miljö för att inspirera och återuppladda en familjefar och politiker....

Tyvärr visade det sig att misshandeln och fördrivandet av torghandlarna som vi fick höra talas om hade hänt i Aten när vi anlände till Folegandros inte var en engågsföreteelse. Partiet Gyllene Gryning som har stora likheter med sin bruna motsvarighet i Tyskland under andra världskriget ökar i popularitet och framförallt och tyvärr även inom poliskåren och bland militärer. Jag hoppas av hela mitt hjärta att man ska komma tillrätta med sina ekonomiska problem men jag är övertygad om att de krav som ställs från EU om att man ska avreglera och privatisera kommer att leda till ännu större konflikter och där Gyllene Gryning kan komma att vinna ännu fler anhängare när befolkningens tro på människor lika värde och hopp och tilltro till demokrati försvinner. Kanske vår demokratiska vagga faktiskt slutar gungar där den började en gång....   

Vy från Oia som jag hoppas att många
får uppleva. Bilden tagen vid en
av de magiska solnedgångarna.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar