Facebook

torsdag 20 september 2012

Jorden anropar! Ska ni med?!?!

Idag fick jag mig en liten tankeställare. Inte för att det inte har slagit mig tidigare men just idag blev det väldigt tydligt. Som vanligt kom jag gående från mitt arbete och passerade skolan som tydligen aldrig blir färdig- Malmö högskola. Normalt är att det någonstans runt denna byggnad finns antingen ett hål i marken som man varnar för, en skylift eller vanliga kravallstaket för att hålla ute eventuella tjuvar som skulle vilja stjäla en fasadbeklädnad som inte sitter helt fast.


Hur som helst bar det sig inte bättre än att jag mötte en cyklist. Förvisso befann han sig på ett ganska betryggande avstånd inledningsvis men i takt med att han närmade sig, satte mitt huvud igång och fundera över hur jag skulle röra mig för att inte bli påcyklad. Jag gick lite åt vänster- han manövrerade åt höger, alltså åt samma håll. Då gick jag åt andra hållet varpå han följde efter. Förgäves sökte jag hans blick och sådär höll det på ett par gånger tills han nästan var ända framme vid mig. Då stannade han sin cykel och hoppade av, varpå jag kunde andas ut. Jag såg då att han hade lurar på sig. Inte nog med det, han spelade högt som f-n också. Så högt att jag lätt kunde urskilja vilken typ av musik han lyssnade på.... Jag mumlade något knappt hörbart och skyndade runt hörnet för att komma vidare så att jag inte skulle missa mitt tåg. Visserligen kunde jag nog ha skrikit med tanke på hur högt han spelade men jag vågade inte med risk för att andra mer närvarande människor eventuellt skulle kunna börja spekulera i en eventuell torsdagsfylla eller psykisk instabilitet varav följderna av detta med blåljus och liknande var något jag minst av allt hade tid med en eftermiddag som denna.

Den sista biten fram till stationen började jag fundera över mitt misslyckade kommunikationsförsök. Jag kom då fram till att hans blick inte mötte min en enda gång under de här sekunderna som "dramat" utspelade sig. Efter att ha sett mig omkring så märkte jag att det nog var så i största allmänhet. Man möter inte någon med blicken. Själv är jag en fluktare och tittar på allt och alla. Skulle jag då få en blick tillbaka så ler jag eller säger ett "hej" som svar. Även de tidigaste morgnar är det såhär. Folk stirrar ner i marken. Och på morgnarna om något borde man verkligen bekräfta att man inte är en fara för allmänheten eller ett hot mot förbipasserande med en enkel gest som att bekräfta någon med nick eller ett "godmorgon".

Ändå är vi idag upp- och påkopplade på så många sociala nätverk och vi träffar så många fler människor än vad vi gjorde under en livstid för bara 100 år sedan- dagligen! Trots detta känner vi oss mer deprimerade än någonsin. Vad gick fel och var? Samtidigt som man gömmer sig bakom sitt alias med tuffa och spydiga kommentarer på Facebook och chat-forum kan man inte föra en normal och sansad dialog om vädret medan man väntar på bussen eller i väntrummet hos doktorn...

Det är dags för en analog-verbal kommunikationsrevolution utan smartphones, surfplattor, MP 3-spelare och annat skit som fördummar och isolerar oss från omvärlden. Imorgon bitti tänker jag säga "Godmorgon" till varenda en jag möter på väg till mitt jobb från tåget. Med risk för att jag kommer att sitta i arresten i morgon eftermiddag för förargelseväckande beteende. Förmodar att chefen läser det här så då vet hon var jag är i alla fall! Nu kör vi!!!!!
GOD MORGON SVERIGE!!!!!


1 kommentar:

  1. Håller med till fullo. Jag är t ex en av få människor på gymmet som inte går runt med hörlurar...

    SvaraRadera