Facebook

onsdag 9 maj 2012

Tillbaka på brottsplatsen! (Om Linåkerskolan!)

...och nej det är inte Folkets Hus i Svalöv jag pratar om. Ett stenkast bort därifrån ligger däremot Linåkerskolan som jag gick på för sådär en 23 år sedan. Idag var det första gången på ganska många år sedan jag satte min fot där senast och helt ärligt; det blev ett riktigt kärt återseende.

Bakgrunden är följande: 1989 går jag ut nian här med 3,9 i snitt. Inte för att jag behövde anstränga mig egentligen då jag hade sökt vårdlinjen men jag tyckte det kändes ganska bra att liksom hissa flaggan på full stång när man gick halvvägs i mål. Minnena av den gamla skrivmaskinssalen, datasalen, vårt hemklassrum som egenligen var en provisorisk barack nersänkt i atriumgården och källaren med mina älskade pingisbord.... Allt detta liksom flög på mig ikväll då jag var där i rollen som förälder.

Själv gick jag i en klass som började med 26 men slutade med 28 elever om jag inte minns fel.  Merparten av oss grabbar var hopplöst efter de coola tjejerna mentalt och tyckte det var roligare att spela rundpingis eller Couronne i källaren än att sitta och hänga och vara typ...coola, kanske?!  Jag var en riktig kameleont som flöt omkring mellan de olika samhällsklasserna själv men trivdes nog mest bland de mindre coola. Ofta beroende på att dem hade börjat intressera sig för datorer, tyckte det var kul att spela teater och var språkligt intelligenta i största allmänhet vilket jag trivdes med. De andra grabbarna var mer testosteronstinna och fysiska vilket inte passade en grabb vars kropp fortfarande rymdes i skåpen i kapprummen. Detta  testade man gärna när jag gick i sjuan, till 9:ornas stora glädje. Själv var jag dock inte road av att missa en bra bit av en lektion sittandes i ett skåp. Men det var nog snarare så att medvetenheten om min litenhet blev väldigt påtaglig just där och då.... så just nu tror jag mig veta ganska bra hur MIN stora grabb känner det inför detta stora steg. Till hösten är det nämligen dags för min äldste grabb att börja där.

Kunskap kväver de flesta fördomar....


Hur som helst gjorde jag ett återbesök 1993 som kamratstödjare och något år senare, 1995 fick jag vikariera som gympalärare. Döm om min förvåning idag när en av mina gamla kollegor från denna tid fortfarande kände igen mig. Undrar vilket intryck jag hade gjort på honom? Det är ju trots allt nästan 20 år sedan sist. Detta ger mig ytterliggare bevis för att det är viktigt att göra ett bra första intryck.

Skolan ser väldigt annorlunda ut idag. Lokalerna är mer avgränsade och Alcatraz-känslan som bortblåst med det att de långa korridorerna försvunnit och ersatts av kapprum och mindre grupprum. Jag fick en riktigt bra känsla av rektorernas inledande välkomnande och på det stora hela kändes det här riktigt bra och genomtänkt, med små klasser och arbetslag där man får en chans att lära känna andra med goda förutsättningar för att lyckas. Med strax över 320 elever borde det bli bättre ordning och reda än vad vi hade med drygt ett hundratal till. Klassens 22 elever gör att jag känner mig trygg och axlarna trillar ner när jag tänker på att min grabb inte behöver ångra ett val som han inte behöver göra. Med en dator till varje sjua blir inte mitt intryck sämre. Tvärtom blir jag glad att grabbens jämnåriga ges samma möjligheter och förutsättningar till det absolut viktigaste i unga år- en god utbildning.



1 kommentar: