Facebook

torsdag 2 februari 2012

Vi är alla barn av vår tid....

Det här skulle varit publicerat redan för 3 veckor sedan men det har ju hänt en del i världen så den fick snällt låta vänta på sig. Därför känns det lite förlösande nu när den äntligen får komma ut och vädras.... så håll tillgodo, dela och kommentera gärna!

Ämnet för dagen är föräldraskap. Om detta finns det säkerligen lika många åsikter som det finns föräldrar. Och fler därtill för de flesta har en åsikt trots att, eller kanske på grund av att man inte har barn. Och tycka ska man. Det är en mänsklig rättighet att ha åsikter men just i det här fallet är det känsligt...ofta mycket känsligt. Så med risk för mitt eget väl och ve ger jag mig in i detta kära ämne och den som ger sig in i leken får leken tåla. Men jag är bra försäkrad genom mitt fackförbund...

Jag tror att riktigt små barn mår bäst hos sin mamma och pappa. Jag tror inte att de har något större behov av att åka runt på aktiviteter 7 dagar i veckan. Med alltifrån mamma-bio, föräldragrupper, baby-sim, Baby-cafeér och allt vad det nu heter har man skapat en marknad för alla de som lurats tror att det måste vara pretentiöst och superengagerat att vara förälder och dem spelar på vårt dåliga, osäkra samvete... som gör allt av kärlek till våra barn.

Utan att överhuvudtaget lyssna på våra egna instinkter kastar vi oss över den ena och andra aktiviteten i ett huvudlöst tempo. Balansen i detta stressande och jagande lyser med sin avsaknad under småbarnstiden och lika hejdlöst har det blivit med alla statusprylar som förknippas med föräldraskapet och som vi luras att köpa. Jag möter nyblivna föräldrar som ska ut och köra med sina trehjuliga femtontusenkronorskryssare med aluminumfälgar som knappt kan manövreras i snödrivorna- till vilken nytta? Barnen blir inte lyckligare för att fälgarna inte rostar. Eller jo, kanske förresten; om fälgarna rostar sönder så ungarna trillar i backen, men annars inte. Jag tror inte heller att barnen blir lyckligare 6-månaders klimpar för att de råkar ha en mössa med det senaste märket på huvudet eller blöjan att kissa i. Men marknaden vill få oss, dig och mig att tro det. Massmedia och företag vet att du gör allt för dina barn och spelar på din känsla av att inte vara tillräcklig precis som de lurar oss att tro att vi inte duger som människor för att vi råkar ha rynkor i ansiktet eller gråa hår, eller inget alls....se på mig... typ

I kvarteren kring min arbetsplats finns många av de här ambitiösa föräldrarna. Jag ser paniken i ögonen på dem när jag är och handlar i den stora butiken. Allting ska lösas demokratiskt i familjen men när ungarna inte kan svara på om de vill ha ekologisk sellerimellis, viltmedaljonger, morotsgryta eller potatispuré till lunch ser man hur det liksom "tilltar" i huvudet på föräldern som försöker föra en dialog med sin tvååring. För mig är detta helt främmande. Små barn kan inte välja. Dem är liksom inte byggda för att fatta beslut i tidig ålder. Framförallt är de inte redo att själva ta konsekvenserna av de beslut som de fattar. Tids nog kommer de att få göra en massa val som de ska konsekvenserna av men det kan väl vänta en sådär tio, femton år? Visst måste vi som föräldrar kunna kompromissa men genom att överdemokratisera familjelivet har vissa föräldrar abdikerat från själva föräldrarollen och därigenom lämnat över ansvaret för besluten till sina barn, säkert i ren välmening...men med tragiska konsekvenser.

Den utveckling som skett de senaste åren kan komma att skapa små monster som inte nöjer sig med att bara vara eller uppskatta det man har. När föräldrarna ständigt är uppkopplade och upptagna med att förverkliga sig själv eller jaga statusprylar kommer barnen att uppfostra sig själv med god hjälp av förskolepersonal och andra som finns tillhands, men detta räcker knappast på långa vägar. När barnen blir större och spårar ur blir det lättare att skylla på att samhället brister, när man egentligen borde ägna sig åt självrannsakan. Kanske borde man fundera över hur vettigt det är att uppfostran har skett med hjälp av tv och statusuppdateringar på Facebook i stället för samtal runt köksbordet eller om det var så bra att lämna storebror eller storasyster på förskolan medan man själv gick hemma med den nyfödda och att syskonen inte fick "connecta" under dygnets alla timmar under den första tiden.

Jag har inga svar. Jag kastar ur mig det jag själv har funderat på för jag känner mig lika vilsen i detta som alla andra. Vad jag är säker på däremot, är att om vi fortsätter såhär kommer vi med tiden att få varje generation som blir sin egen lilla ö. Avskurna från den vuxenkontakt som alla barn oavsett ålder, ska vara berättigade. Frågan är hur vi annars skapar ett samhälle som bygger på tillit och förståelse för varandra?

Under många, många år har det förts en politik som inte är är riktigt vettig ur föräldra/barnperspektiv. Man tvingas skaffa barn sent i livet eftersom man i princip måste vara 45 år, ha barn som är 15 år och gärna 20 års arbetslivserfarenhet för att vara attraktiv på marknaden. Skolor ska staplas på varandra och det ska göras karriär och tyvärr resulterar det många gånger i ofrivillig barnlöshet då man blir för gammal innan man kommer till skott. Detta kan vi ändra på. Om vi tillåter oss att ha visioner trots att Reinfeldt varnar starkt för detta tilltag skulle jag vilja arbeta för följande:

1. Ge studenter möjlighet att pausa i högskolestudierna så att man kan skaffa barn i ett tidigare skede i livet. CSN och tidigare inkomstkällor borde vara fullt sjukpenninggrundande och ge en hyfsad ersättning när man är hemma under den första tiden med ett nytillskott i familjen. Då skapas också incitament för att avbryta studierna och skaffa barn utan att riskera sin ekonomi vilket kan leda till att vi får en bättre och jämnare demografi över tid...

2. Förstärk och bygg ut semesterlagen med fler dagar redan från 25 års ålder med 2 stycken per 5-årsperiod. När man fyller 25 skulle man då ha 27 semesterdagar, när man blev 30 skulle det vara 29 och från det att man var 35 hade man haft 31 dagar. Perfekt med extra tid att kanske kunna förkorta sin arbetsdag under en period och var mer med barnen, vara med i skolan eller förskola eller göra andra saker som förstärker banden mellan föräldrar och barn. Förändringen skulle gälla alla arbetstagare men det är framförallt småbarnsfamiljer som skulle bli vinnare. Och vi alla kanske skulle orka arbeta tills vi blir 65...

3. Arbeta stenhårt och villkorslöst mot barnfattigdom. Oavsett hur den uppkommer måste det om något vara ett primärt mål då barnen är vår framtid. Barn utan framtid blir de som sätter eld på din bil, rånar dina barn eller mördar din kompis. Så... här finns ingenting som ursäktar. Någonsin! Barn väljer inte sina föräldrar och ska inte behöva ta konsekvenserna av deras agerande eller politiska beslut som missgynnar föräldrarnas och familjernas situation. En stark barnomsorg, lärartäta skolor och en fritid med vettiga aktiviteter skulle kunnna rädda många barn från skit.

Om du nu råkar äga en trehjulig barnvagn med aluminiumfälgar så ska du inte ta det personligt. Det är själva konsumtionshysterin som fenomen jag reagerar på och att vi som föräldrar blir så mentalt våldtagna av detta statusjagande samhälle där vi inte i lugn och ro får skapa den mest naturliga sak i världen- en lugn, trygg och kärleksfull uppväxt för och tillsammans med våra barn.

Som du ser;  drömmar och visioner finns. Pengar också. Det handlar bara om att vilja förändra och fördela- är ni med?

4 kommentarer:

  1. Bra text! Kan bli liv... ;)

    SvaraRadera
  2. Jag håller helt med dig i det mesta du skrivit! Själv har jag valt att inte skaffa några barn, jag vill helt enkelt. Men jag ser alla runtomkring mig, i min ålder, som skaffar barn nu som är helt besatta! Det ska vara det dyraste, nyaste och att köpa second hand-kläder till ungen eller låta den ärva att storasyster/bror går ABSOLUT inte. Jag förstår inte, den här hysterin är varken bra för deras plånböcker eller för miljön...

    SvaraRadera
  3. Håller fullständigt med dig i din tankegång! Får ibland känslan av att även barnen har blivit en form av statussymbol! Jag vet att jag sticker ut hakan, men säger som Anders - jag är bra försäkrad genom Kommunal.

    SvaraRadera
  4. Tja.... stutussymbol eller inte. Det finns en del att fundera på hur som helst:) /Anders

    SvaraRadera