Facebook

onsdag 15 februari 2012

Ja men sluta gnäll då för he#...

Det här lilla inlägget tillägnar jag alla dem som orkar lägga energi på petitesser. Skitsaker som vi inte kan göra något åt eller som redan har inträffat, kanske inte spelar så stor roll i det stora hela om man slår ut det på en livstid. Eller ?!
Egentligen började min tanke redan för ett år sedan när tågen började gå lite efter sin egen tidtabell och vi stod alldeles handfallna på perrongerna i kylan och pep över hur korkat det var att man fick för sig att öppna en ny tunnel mitt i smällkalla vintern....  Hallå?! I snitt rörde sig kanske om en fördröjning om cirka 5 till 10 minuter per tur vilket under en 4-veckorsperiod när det var som kallast innebar att vi fick stå ut med totalt drygt 6 timmars.... vadå? Jo...gnäll. På vadå? På ett tåg som troligvis skulle dyka upp när förutsättningarna för dess tilltänkta framfart var optimala...

Nästa exempel inträffade i en butik där den som stod före mig pustade och frustade över hur lång tid allting tog och hur dyrt allting var. I stället för att bemöta tjejen i kassan med respekt och värme så gav hon henne en liten avhyvling och ett berg av varor.  Kanske det hade varit så enkelt som att visa ett litet leende och lägga upp varorna med streckkoden på rätt håll så kanske tjejen hade sluppit ha ont i handlederna som ledde till att hon fick stanna hemma ett par gånger i månaden, vilket i förlängningen leder till.... Tja en vild gissning skulle kunna vara högre pris och att det tar lite längre tid på bandet nästa gång man kommer....

Det sista råkade jag ut för var en tidig morgon klockan 05.59. En man som sitter och irriterar sig över dörrsignalerna som ska leda hörselskadade rätt. Enligt honom förpestade det miljön i hela tåget och han övervägde skarpt att sluta åka. Om detta är han väldigt tydlig när han informerar tågvärden om olägenheten... Känns underbart att man väljer att lägga energi på en sådan sak vid den tiden på dygnet.... När det dessutom är för en god sak blir jag lite förbluffad över hur lite förståelse vi har för varandra.... Fast...propparna kanske var slut

Om vi slår ut all den tid vi spiller på att gnälla på saker som vi inte kan påverka blir det garanterat ett halvår av vaken tid utslaget under hela ens livstid. Den kan vi använda till något positivt istället så slipper vi sprida eländet för det är otroligt smittsamt. Ett leende till den som står framför dig i kön, en artig hälsning på busschauffören eller att lägga varorna på rätt håll kan leda till små underverk. Det man sår får man skörda, kanske inte direkt men så småningom när det "kommer tillbaka".

Häromdagen fick jag ett levande bevis för att det faktiskt inte är ute med mänskligheten. En yngre tjej stannade faktiskt och hjälpte en äldre kvinna som i sin iver att hinna med tåget, tappade sina saker mitt på perrongen. Tåget gick men den äldre kvinnan kostade ändå på sig både ett tack och ett leende till den som faktiskt stannade upp mitt i sitt eget för att hjälpa henne. Jag är ganska övertygad om att jag inte var den enda som var varm i hjärtat denna dag.

Så...gör gärna någon varm i stället för att döma. Döma och bedöma har vi nog av ändå i den världen. Ett litet leende, en trevlig kommentar eller en gest som visar att du bryr dig om räcker. Svårare än så är det inte. Men som dem säger..."man kan leda en häst till vattnet men aldrig tvinga den att dricka"

3 kommentarer:

  1. Mkt bra skrivet. Vi svenskar är väldigt duktiga på att gnälla över "hur det borde va". Hade vi istället lagt den energin på att selektera och se över petitesser så hade vi varit ett mycket lyckligare folk.

    Ibland har jag lust å säga till folk: "Men ge upp då?! Gräv ett hål och lägg dig däri.. Men, det kanske blir för jobbigt..?"

    Bemöter du någon med ett leende får du oftast ett leende tillbaks.

    Ha en helvetes skön dag ;)

    SvaraRadera
  2. Det finns en facklig företrädare som brukar peppa sina gnällande fackliga kamrater att åka till Colombia eftersom man ändå blir skjuten där (så slipper man gnälla..)

    SvaraRadera
  3. Bra Anders!
    Ha en go helg,
    Birgitta

    SvaraRadera