Facebook

tisdag 20 december 2011

Syndernas förlåtelse eller!?! Nej vi lättar på skatten i stället!

Förlåt mig fader för jag har syndat. Jag har levt i lyx och överflöd och frossat i allsköns gottigheter och godis framför tv:n i en dubbelsäng på ett hotelrum en HEL HELG!


Efter en del år som gifta blev det vardag för oss, mig och min fru, precis som för många andra par. Rutiner med barnens skola, läxor, träningar och tävlingar och annat som hör barndomen till idag är det som numera präglar våra liv som föräldrar och det är egentligen inte förrän nu man inser att man ligger ganska långt ner på sin egen prioriteringslista. Och själva tvåsamheten hamnar strax under.

Det har det varit ganska mycket för både mig och min bättre hälft under lång tid. Själv har jag blivit indragen i det politiska livet och jag och min fru har varit med och startat upp en förening som arrangerat byns enda årliga marknad. För att få lite kvalitetstid med henne bokade jag in oss på hotel. Julbord och allt annat härligt skulle vi göra. Hon och jag, ensamma. Det blev en jättehärlig helg i ett litet och tämligen lyhört charmigt rum. Vi åt gott, drack gott och hade det bra, bara vi två. Visst fick man dåligt samvete och ringde hem för att kolla läget men då det visade sig att båda barnen hade det hur bra som helst så kunde man släppa den tanken. Dock kunde jag inte släppa tanken på att det snart var jul och en hel del av de vi stötte på såg inte ut att vara lika lyckligt lottade som jag. Några samlade burkar i snålblåsten och på en av gågatorna mötte vi en man som var i ett ganska berusat tillstånd trots att dagen inte var gammal.

Med ens kände jag dåligt samvete. Från den första januari 2012 införs det skattelättnader för välgörenhetsorganisationer. Säkert i all välmening. Men effekten blir den motsatta genom att det skapas incitament för ytterliggare skattesänkningar för oss andra som arbetar och har lön. I stället för en solidarisk skatt som bygger på att man ger efter förmåga och får efter behov, låter man människor som det går åt helvete för, vara utlämnade åt oss arbetsföras godtycke. Vi är snart tillbaka i slutet på 1800-talet där man skulle stå med mössan i hand och vara tacksam när det bjöds på allmosor. Ett sådant samhälle vill jag inte ha på något enda sätt.... Vi luras att tro att hjulen fortsätter rulla och att fler kommer i arbete om man sänker skatten för oss som redan har och att de som inte har måste anstränga sig mer för att få ett arbete och om man  misslyckas ska man straffas genom att få ännu mindre.

Visst är det bra att vi har välgörenhetsorganisationer men de ska finnas som ett komplement till och inte som en ersättning för staten och dess ansvar. Jag hjälper gärna men då ska det ske i skatteform så att den som tar emot hjälpen kan få ha något uns av värdighet kvar. Med varje skattelättnad försvinner en del av det som är vårt gemensamma samhällsbygge. Skolor, vård och omsorg får allt färre händer vilket skapar nya anledningar att kasta in fler aktörer att utföra samma tjänster för lägre kostnader.

Mitt i alla mina tankar kring dessa utsatta möter vi ett par glada moderater som frågar förbipasserande på gatan vad man tycker om det "fina samhälle" man håller på att bygga upp. Jag förmodar att dem syftar på staden som vi befinner oss i. Medan frugan och jag passerar dem formulerar jag en motfråga i huvudet; " vad tror ni alla långtidssjukskrivna och utförsäkrade tycker om er politik såhär inför julhelgen?". Tyvärr fick jag inte ställt frågan då mannen som tidigare var på väg emot oss, har vänt sig om mot några andra som råkade komma efter. Jag andas ut och kopplar inte förrän långt senare ihop hans snabba vändning med min ros på rockslaget...

Längre ner på gatan möter vi ett par poliser. En tanke slår mig att informera dessa om att det står några blåklädda predikanter och antastar folk i julruschen men nej.... från ord till handling var steget långt den här gången.

"Tur att det inte har snöat nu när välgörenhet inte längre blir en solidarisk fråga" hinner jag tänka innan jag somnar och drömmer om syndernas förlåtelse...

Trots att helgen avslutades med att köra en massa kläder och leksaker till välgörande ändamål kvarstår faktum.....

Solidaritet är ingen uppoffring- det är en investering i varandra!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar