Facebook

tisdag 13 december 2011

Ser du ljuset?!

När vi nu är inne i den mörkaste av tider är det lätt att drabbas av en lätt mellankoli. Inte för att jag springer runt och deppar för jämnan men vissa saker triggar igång den här lilla gråtmuskeln som sitter i huvudet... Att den sitter i huvudet är jag i och för sig inte helt säker på då det även kan knyta sig i magen men eftersom jag aldrig sett några tårar komma ut på nämnda kroppsdel så utgår jag från att det är huvudet. Å´andra sidan kan jag väl lugnt konstatera att OM det skulle råkat komma ut några droppar så hade jag väl troligtvis inte suttit här och skrivit idag...


I alla fall...

Det är lite märkligt att det är just vid julen som det kommer ikapp en. Ofta trillar det ner i huvudet på en när man minst anar. Saknaden av de här människorna som fanns med oss igår och som faktiskt bara varit borta ett ögonblick i våra egna ögon mätt kan slå till när som helst när vi minst anar. Vi rusar fram i trehundranittio under årets resterande 360 dagar men helt plötsligt bland pepparkakor och glöggdimmor kommer förnimmelsen av saknad ikapp och sorgen slår en rakt i huvudet så det står härliga till.  Plötsliga gråtanfall är lika vanliga som hemmagjord senap och det svider nästan lika mycket i ögonen....

För egen del är det saknaden av många jag älskat som slår till. En mor som försvann alldeles för tidigt och en svärfar som aldrig fick njuta av sin pension och sina barnbarn på sitt älskade torp. En norrman som charmade oss på trettonhelgen med sitt spelande på kristallglas och en farmor som gjorde världens godaste plättar. Listan kan göras lång och det som förvånar mig är varför det är just nu kring jul som dem poppar upp igen i mitt medvetande.

Att sätta ord på sin sorg är svårt men nyttigt. Att svärfar satt i rullstol gjorde krampaktigt ont i sig, men vetskapen om att han skulle försvinna från oss var nog värst. Vi visste det alla. Han hade väl egentligen gett upp tidigt i december men bestämde sig för att vara med en sista jul. Att vara med oss i familjen och allt vad det innebar med bullriga barnbarn, kissande hundar och svärsöner som inte kunde hålla rätt på hans älskade döttrar och slutligen en fru som visste att hon skulle bli lämnad kvar när allt det här var över... Vi gjorde alla så gott vi kunde. På filmen kan man se hur krampaktigt vi håller kvar i och suger in den sista julen med honom. Barnbarnen tjuter obehindrat av glädjen över sina julklappar och svärfar njuter av allt.... till och med av allt stök som det innebär att klämma in alla dessa människor OCH en tomte på ett och samma ställe. 2 månader senare hade tumören i hans huvud klämt ut de sista krafterna som han tagit fram för att kunna fira sin 60-årsdag.

2 år senare var det dags igen men den här gången var det min egen mor. Hon precis som många andra Kommunalare skulle aldrig få någon glädje av sin pension trots år av dubbelarbete i hem och hemtjänst. Den här julen blev inte lika bullrig. En ganska stillsam tillvaro men ändå så lik den jul vi firat 2 år tidigare. Samma känsla av vördnad inför stundens allvar och insug av alla intryck. Vi visste och våra barn visste att det var samma utgång som väntade för henne som för svärfar, men vi gjorde vad vi kunde för att inte ta hoppet från henne eller far. Det var en fin jul. En stillsam jul. En jul där inga intryck skulle förgås eller missas. Vi njöt och hon njöt av mat och dryck trots att hon knappt kunde svälja. Det blev en tidig kväll när jag körde dem hem. Med facit i hand kanske man skulle hållt kvar en stund till, kanske inte. Kanhända att vi fick ut det mesta av det bästa, det lär vi aldrig få veta. Vad vi vet däremot är att hon gjorde svärfar sällskap efter knappt 2 år och att det blev ytterligare en plats tom vid vårt julbord.

Det finns många människor som våra tankar gå till när nu juleljusen lockar till eftertanke. Bland pepparkakor, glögg, julbord och klappar med nära och kära så finns det plötsligt tid att stanna upp och fundera över vad som är viktigt i livet och vad vi skulle kunna välja bort och göra mindre av. Att bara vara och glädjas. Att bara få se sina barn lyckliga över att vi finns där och att vi älskar dem är energigivande. Att bara få känna tacksamhet över att man har hälsan, livet och någon att hålla av. Av någon anledning är det ändå kanske inte meningslöst att de vi älskar försvinner från oss trots att det känns hopplöst för stunden. De påminner oss om att vi varje dag ska stanna upp och känna tacksamhet över att vi har livet, hälsa och kärleken i behåll- de finaste av gåvor vi kan få.

Och som vi kan ge.....

Tack för att ni fanns!

5 kommentarer:

  1. Väldigt välskriven och applicerbar text. Grymt mannen!

    SvaraRadera
  2. nu gråter jag ...... jag saknar pappa så jävla mycket, framför allt över att han aldrig fick lära känna mina barn och vara stolt över mig som mamma ......

    SvaraRadera
  3. Även jag fäller en tår. Vet precis vad du menar med att krama det sista ur den sista tiden. Min pappa skulle blivit 75 den 11/12 (han blev bara 72 år). Sedan han fyllde 50 lussade jag och min syster med hjälp av andra för honom när han nollade och femmade. I år skulle det alltså varit dags igen ... snyft.
    God jul på dig och dina kära som du fortfarande har runt dig.
    / Vibs

    SvaraRadera
  4. Anders... Du är bara bäst.. Jag saknar far jättemycket men är så tacksam för den tid vi fick ha honom hos oss även om det var alldeles för kort.. Jag håller med syrran om att det är synd att han inte fick se oss som mammor och se våra underbara barn växa upp.. Vi saknar även Anna-Karin som även hon betydde mycket för oss med. Det är tuffa tider men det är tur vi har varandra då.. Tack för att du tar hand om min syster och älskar henne på ditt helt underbara sätt. Det är därför du betyder så mycket för oss.. Kram

    SvaraRadera
  5. Det var väl kanske inte min mening att orsaka några gråtattacker men visst är det tommare utan dem... Att man gråter innebär trots allt att man fortfarande kommer ihåg och det är väl bra?! Tack snälla ni för responsen. Nästa gång ska jag göra er glada, tack! / Anders

    SvaraRadera