Facebook

söndag 11 december 2011

Heja Teckomatorp!!!!

Jag är född och uppuxen i en liten håla som heter Teckomatorp. "Oops", säger en del och rynkar på näsan medan andra knappt kan placera det på en karta. Byn är en så kallad järnvägsknut som egentligen borde ha alla förutsättningar för att vara lite större i storlek då vi ligger strategiskt bra till. Byns historia är präglad av en massa människor som levt, skapat och dött på orten efter att ha strävat, precis som jag själv.

Som liten var jag hemma med min mor. Det var man på 1970-talet när inte barnomsorgen var utbyggd. Far höll på att starta firma och mor jobbade på ortens länssjukhem. Far fick ibland rycka in och ta hand om mig och min kusin som inte heller gick på något "dagis". Vi skapade vårt eget lilla paradis och hade det allmänt bra och tryggt. Vi hade ett hål i häcken där man kunde sitta och det fick fungera som "snickerboa" när vi lekte Emil i Lönneberga. Det kunde också hända att vi målade glada gubbar på ytterdörren när vi inte slog sönder alla källarfönster på huset.....

Båda historierna bygger på ett missförstånd där jag och min kusin tog oss rätten att göra tolkningsföreträde på vad som var sagt och agerade därefter. Vad gäller dörren så handlade det i själva verket om att mor hade tjatat i evinnerlighet på att hon ville ha den ommålad. Detta hade etsat sig fast i de 2 kusinernas minne, så när tillfälle gavs i samband med en paus under elementmålning i ett utav husets rum så passade vi helt sonika på att dekorera ytterdörren med en stooooor glad gubbe. Detta skedde så klart till min moders stora förtjusning. Denna delades dock inte av hennes bättre hälft av nu förståeliga skäl...  

När vi reducerade antalet källarfönster i huset var detta också ett stort missförstånd. På den tiden körde det runt oljebilar och fyllde tankarna i huset med olja, när detta var beställt. Vid ett tillfälle bar det sig inte bättre än att den stackars oljekillen råkade ha sönder ett av fönsterna som låg närmast de här påfyllningsmojängerna i väggen och han blev så klart orolig för alla pengar som nu skulle försvinna från den kommande lönen. Min fars bortviftande svar var dock lugnande då han menade på att dessa ändå skulle bytas. Med facit i hand sagt vid helt fel tillfälle då 2 kusiner nyfiket stod jämte och följde spektaklet. I samband med att oljebilen lämnat stället och min far hade gått ut i verksta´n igen såg de två kusinerna sin chans att  förbättra möjligheterna för några riktigt fina julklappar och slog helt sonika sönder de resterande fönsterna... Efterspelet i sig är också en historia värd att berätta men det tar jag vid ett annat tillfälle.

Vid vår sida hade vi också min gammelmorbror Hans. Han var en av de gamla pionjärerna i byn och hade suttit merparten av sitt liv vuxna som ordförande i byns sportklubb som han också hade varit med och startat. När inte far eller mor kunde "passa oss" som man kallade det på den tiden fick vi hänga i hasorna på Hans. Inte för att jag tror att han hade något emot det. Han tog oss till  Konsumbutiken som låg med entrén ut mot huvudgatan, Karlsgatan, i byn och där fick man provsmaka ost och prinskorv i charkdisken hos min kusins mor, moster Inga-Kerstin. Byn hade också en ICA-butik men den låg på andra sidan järnvägen som obönhörligt delade byn i 2 delar, vilket den gör än idag. Känslan jag fick som barn var att de mer bemedlade handlade där medan vi andra handlade på Konsum. Kvittona skulle det sparas på och återbäringen räknade mor ihop hemma vid köksbordet med en räknemaskin som vägde lika mycket som 6 liter mjölk och den hade 4 räknesätt och en vev på sidan som hon fick dra i för att kunna få fram hur mycket återbäringen var... På samma sätt som dagens Coopkort men där varje medlem verkligen var medlem i sin butik/förening...

När förändringarnas vindar började svepa fram i slutet på 1970-talet rev man fabriken som varit byns stora industri under nästan ett sekel. Under de senaste åren hade man tillverkat homoslyr och detta kom obönhörligt att sätta en viss stämpel på byn för all framtid. 1979 gick jag och min kusin på Lekis, ett slags förberedande skola och den dag man rev fabriksskorstenen fick vi "evakuera" och stå en bit bort där vi såg eländet falla. Många av oss var lyckligt omedvetna om hur många som drabbats och än idag har det nog varit svårt att mäta effekterna av dess verkningar, i alla fall om vi ser till byn. Hur homoslyret verkade är däremot väldokumenterat. Detta ledde till ett förbud i många länder och kanske framförallt Monica Nilsson som drev processerna får ta åt sig äran av detta idoga arbete. Med Bt-kemistämpeln som följeslagare finns det fortfarande idag en viss skepsis i byn.

Flera företag har lagt ner efterhand. Konsumbutiken stängde efter ett mindre lyckat försök att modernisera och flytta sin entré på 80-talet och skomakaren, manufakturskan och cykelhandlaren har för länge sedan sålt sina hus till utsocknesfolk som valt att bosätta sig här trots avsaknad av den mesta service. Men någonting har hänt. För några år sedan startade vi Torpardagen så att vi skulle kunna visa upp vår fina by och alla föreningar och företag som finns här. Pyromanen som härjade här i våras lyckades väcka en del av invånarna ur Törnrosasömnen och viljan av att förändra återkom med starten av Nattvandrarna. Vi kan om vi vill. Och vårt goda läge har man inte flyttat.

Teckomatorp är fortfarande en knutpunkt och det är väl dags att det händer något "på riktigt" i byn. Så småningom kommer tunneln genom Hallandsås att stå färdig precis som de större forskninganläggningarna i Lund och det är då vår lilla by har möjlighet att blomma upp igen. Under den senaste tiden har det diskuterats huruvida det är kostnadseffektivt att köpa mark för nästan 40 miljoner. På den frågan kan jag bara svara "JA". För mig och byn är detta en stor möjlighet för utveckling och det är precis vad vi behöver. Vad vi däremot inte behöver är nejsägare och bakåtsträvare som spär på den gamla myten om att alla pengar läggs i centralorten Svalöv vilket har varit den ständigt närvarande diskussionen sedan vi gick ihop till storkommun vid 1970.

Det är hög tid att man bestämmer sig för att slå hål på myten och köper upp och planerar för ett nytt industriområde så vi slipper ha småskalig produktion inne i samhället. Där kan vi i stället satsa på nya lägenheter så att våra ungar kan flytta hemifrån eller att vi lockar hit studenter från Lund, Malmö och Helsingborg. Det är hög tid att vi planerar bostadsområden på norra och nordöstra sidan av byn så att vi kan växa i lagom takt så att byns enda skola kan hänga med och att det finns förskoleplatser åt alla. Vad gäller den södra delen kanske vi ska låta byborna bestämma själva vad man kan vilja ha; det finns goda ideér kring vad man skulle kunna göra med Granboområdet så låt oss ta tillvara på dem- genom en medborgardialog kanske?Men framförallt är det hög tid att satsa så att vi kan få en fast förbindelsepunkt mellan norra och södra sidan så att vi kan ta oss förbi järnvägen utan krångel och att vi kan få ETT Teckomatorp.

För det är som det är sagt "Allting går upp i Torp utom bommarna" !

5 kommentarer:

  1. Ylva Granqvist21 januari 2012 10:25

    Eftersom jag har en av mina döttrar med familj boende strax utanför Teckomatorp och har strosat runt en hel del i Torp, var detta jätte kul att läsa! Liksom du, vet jag att det finns en stor potential för samhället att utvecklas och att det bara är en tidsfråga innan fler inser det. Hoppas bara att jag får råd att köpa ett litet hus där, innan priserna drar iväg...

    SvaraRadera
  2. När jag och Pernilla flyttade in 2001 kände jag direkt att Teckomatorp var underutvecklat och misshandlat. En stor del av det politiska åtagandet jag gjort handlar om att, till hela kommunens fromma, se till att Teckomatorp blir den motor i kommunens utveckling som den kan vara. Det var en idé jag fick i skallen runt 2003. Den finns kvar och har blivit ett åtagande. Det är den bärande anledningen till att jag engagerar mig. Be all you can be.

    //Tobbe

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja.... i skrivande stund är det lite tungt. Jag ser möjligheterna men jag ser också att det finns krafter som drar åt alla möjliga håll och kanter...
      Nu j....,//Anders

      Radera
  3. Anders! Hur har jag kunnat missa denna berättelse? Den är jättefin! Faktum - dina småbarnsår liknar ju mina!! om vi pratar om 3-4 års ålder - på 50-talet och jag bodde i Lund. En mor som var hemma hela dagen, det fanns inte någon barnomsorg att tala om, men inte utan arbete - hon "lagade nylonstrumpor" på en liten stickmaskin. Det fick bli på kvällen/natten när vi sov. Vi bodde i liten HSB-lägenhet - 2 rum o kök -, med källare o tvättstuga och en stor härlig gård att leka på - vad vi lekte! Det hände också vi plockade blommor i växthuset, som vi inte fick, men tillrättavisades av de som arbetade där, när de kom på oss. De visade var vi sedan kunde ta blommor hem - de som hade kastats bort för de gick inte att sälja - de var för gamla, men jättefina! Tänk vad världen har förändrats - eller? Anci i Tånebro, en liten by förutan gata, men fin att leva i!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja säg det. Det finns en hel del berättelser bland mina inlägg och ibland är jag väldigt personlig, som i detta och ibland är jag lite mer distanserad, analytisk och politisk. Hur som helst vill jag skriva så att folk ska känna igen sig och känna med i det jag skriver. Tack för att du tar dig tid att läsa. //Anders

      Radera