Facebook

onsdag 30 november 2011

Namnsdag och stenkastning..

30:e november. Tiden går och vi med den. Fortfarande lite skärrad av den senaste veckans tågeskapader funderar jag på vad som är så speciellt med just denna dag. Trots min ringa ålder kan jag inte dra mig till minnes att det är någon som fyller år och dubbelkollar kalendern för säkerhets skull. Jag sitter ett bra tag och tänker när jag råkar höra en snutt på radion från helgens Landsdagar med ett numera etablerat parti... Just det. Poletten trillar ner, rensar i rören och ut kommer gamla minnen från förr.


Någon som kommer ihåg kanske?! I mitten och slutet på 1980-talet var det stenkastning och polishundar som gällde i Lund. Jag konstaterar krasst att jag nog var ganska naiv och blåögd på den tiden. Jag trodde att 30:e november-tåget var en oskyldig protest mot det politiska etablissemanget som inte kunde förstå att varenda invandrare i Sverige konspiratoriskt hade gaddat ihop sig och skulle ta över Sveriges alla gröna ängar, blonda brudar och elda upp midsommarstängerna och våra röda stugor så fort dem fick chansen. Därefter skulle vi tvingas att hala vår urgamla vackra svenska flagga på halv stång, sjunga konstiga låtar på ett språk som vi inte förstod och givetivs behöva ligga på alla fyra och tillbe en gud vars namn vi knappast kunde uttala....

Såhär med lite perspektiv kan jag konstatera att jag nog var rätt dum i huvudet på den tiden. Vad fan skulle dem med Sveriges ängar till som var fulla med fästingar?! Eller brudarna?! Dem stack ju till något sydeuropeiskt land på språkresa eller som Au-pairtjejer och kärade ner sig i första bästa icke-svensktalande främling som plirade med ögonen.... Kanske var det mest detta som skrämde upp oss små skitar från den lilla bondhålan Teckomatorp. Att inte duga. Eller att det fanns människor som inte var som vi. Visst; vi hade ju hört talas om Svalövare, Billebergare och andra knasbollar innan vi började högstadiet men det här med att folk kom från andra länder....det var ju liksom i en klass för sig själv.

Dessutom såg många av dem ut som vi själv brukade göra efter en sommar på Marieholmsbadet och så pratade dem så konstigt. Ibland på någon konstig Staccato-version av skånska för att tidvis blanda upp det med ett språk som vi inte kände igen och som vi kände oss rädda för. Det närmaste utland som många av oss hade besökt var ju Danmark och möjligtvis Tyskland men där kunde man förstå en del av orden som sades och till och med ibland själv uttala dem när behov uppstod exempelvis när det skulle köpas korv eller man skulle åka Berg-och dalbanan på Tivoli i Köpenhamn....

Min räddning var nog att få killar och tjejer med annan bakgrund än svensk i min klass på gymnasiet. Dessa människor öppnade en ny värld för mig som gjorde mig lite mer tolerant och nyfiken. Som gjorde mig medveten om att alla inte hade haft en barndom som jag själv i ett fritt land där man öppet vågade säga vad man tyckte och kunde kasta sten på oliktänkande om det inte passade. Visst blev det en rejäl kulturkrock som det så fint kallas, när en av grabbarna skulle kramas när man träffades ute. Jag var ju uppfostrad med att det bara var bögar som kramades. Jag vande mig snabbt, både med kramar, spansk-svensk brytning och att bli pussad på och nypt  i kinden av de äldre släktingarna när jag träffade dem. Jag vande mig dessutom ganska snabbt att ha överseende med de klavertramp som skedde när det inte gick att förstå de sociala koderna och jag vande mig snabbt förstå att kvalitén på en människa inte sitter i hudfärgen utan i vilka egenskaper den har....

Jag är glad att jag aldrig kastade någon sten. Jag är också glad att jag inte föll dit och gick på myten om att allting är någon annans fel. Men mest är jag glad över att jag har förstått att ett jämlikt samhälle bygger på att vi behandlas lika utifrån våra egna förutsättningar och att det inte fungerar att premiera vissa grupper i samhället då kittet mellan oss då slits sönder och det blir lättare att peka finger åt varandra.

Jag konstaterar sorgset att det inte tog så lång tid för marschkängor och bruna skjortor att ta sig in i maktens korridorer. Förra helgen hade man så kallat Landsmöte i Göteborg och idag bjöd man passande in oss kommuninvånare till möte om sin värdegrund och den politik man vill bedriva i framtiden. Det skulle varit intressant att se reaktionerna om jag hade gått dit.... Kanske lika dumt som att spotta i motvind....

Jag är övertygad om att vi måste bemöta argument med ännu bättre argument. Vi måste bemöta statistik med ännu bättre statistik men framförallt tror jag att vi måste ställa oss i tv-rutan och ta debatten på "riktigt" för att visa att det inte handlar om hudfärg. Att visa att det inte heller handlar om härkomst eller vilket språk eller vilken dialekt du har eller vilken Gud du tror på. Utan för att bevisa att det hela handlar om att ha ett arbete att gå till. Ett schysst arbete så att du kan klara dig själv och se till att det finns mat på bordet till familjen och att ens ungar är hela och rena och att man har tak över huvudet. Det handlar om att kunna gå rakryggad genom livet och ha ett schysst arbete med bra villkor så att du orkar vara med dina familj, hålla dig frisk och uppfostra dina barn att göra samma val som du själv gjort i ditt liv- att bli en god och rättgörande samhällsmedborgare som vågar ta sin rättmätiga plats i en sund demokrati. Då kanske vi på sikt slipper se någon som kastar sten oavsett om dem kommer från vänster eller höger...

Så Grattis alla Anders:ar, idag är det vår dag. Jag ska fira det med att dricka en kopp kaffe och gå och lägga mig i tid för en gång skull....



God Natt !?!

4 kommentarer:

  1. Mycket bra skrivet Anders! Hatten av!

    SvaraRadera
  2. Underbart blogginlägg. Kan inte annat än hålla med dig Anders. Jag var ju nu en av de som flyttade till annat land och blev kär. :) Dock inte ett sydeuropeiskt land, usa men ändock..mitt liv skulle vara väldigt fattigt utan alla dessa underbara människor med annan härkomst än svensk som jag mött i mitt liv! Väntar med spänning på nästa inlägg. ;)

    SvaraRadera
  3. Tack, vad glad jag blir! Jag lovar det kommer fler:)

    SvaraRadera